Byggnaden hade aldrig känts levande för Mara – förrän den natt då den verkade lägga märke till henne.På dagen var den bara glas, stål och artig ambition. Hissar som öppnades och stängdes som mekaniska lungor.
Men efter arbetstid var tystnaden inte tom. Den var vaksam.Klockan 20.47 stängde Mara av sin dator och gick mot hissarna.Det fanns sex. Bara en var i drift.Hon tryckte på 12.Hissen började stiga.
Ett ryck.Displayen blinkade.Det fanns ingen trettonde våning.Dörrarna öppnades.Korridoren såg helt normal ut.Och det var det som var mest oroande.Grå heltäckningsmatta. Ljusa väggar. Mjuk belysning.
Men luften kändes annorlunda. Kallare.Hon steg ut.En dörr var märkt: ”Arkiv”.Ett svagt ljud hördes.Tangenter.Längst ner i korridoren låg ett upplyst glaskontor. En man satt vid ett skrivbord.
”Daniel?” viskade hon.Han vände sig om.
Precis som för tre år sedan.”Du borde inte vara här,” sa han lugnt.Bakom honom stod arkivskåp. Hundratals. Med namn.Det närmaste bar hennes.”Det här är mellanvåningen,” sa han. ”Där ofärdiga saker stannar.””Ofärdiga vad?”
”Liv.”En låda gled upp av sig själv.Hennes namn.Ljuset slocknade.Hon sprang.Fotsteg följde henne.Hissen plingade.Hon kastade sig in och tryckte på 12.Dörrarna stängdes.13 försvann.Hennes vanliga våning. Trygg.
Vid hennes skrivbord tändes skärmen.Ett nytt mejl.Från: Arkivavdelningen.Förhandsvisning:”Din akt har uppdaterats.”Och någonstans djupt inne i byggnaden rörde sig något.